anotherordinarygirl

När mina läkare proppar i mig piller som inte tycks verka.

När jag inte tycks hitta ljuset i slutet av tunneln.

När allt känns meningslöst.

När det är som att man inte har en mening i detta liv.

När jag behöver som mest hjälp.

Vart är du då?

Så därför gör jag det inte. För egentligen är det inte ditt stöd jag behöver, bara höra din röst för att lugna ner mig själv.

Men det ska jag klara på egen hand. Stötta mig själv. Stå på mina egna ben när jag är svag.

Så jag distraherar mig själv så gott jag bara kan. För hur mycket jag än känner mig förvirrad och borta i mitt liv, så måste jag reda ut det med mig själv först.

Allt för länge har jag förlitat min tro och framtid på andras omdömen, men jag behövee verkligen lära mig att lyssna på mitt egna hjärta, inte lustens själ, utan det som gör mig glad och lycklig. Det kan jag bara göra genom att ta detta året på mig med att hitta mig själv. Inte bara vem jag är, utan finna en fungerande vardag som gör mitt välmående bättre, där jag kan älska mig själv innan någon annan.

Jag har sökt efter hjälp och bör få det ganska snart.

Jag lägger inte ut detta för uppmärksamhet, jag behöver bara validera för mig själv vad det är jag verkligen har fastnat i. 

Polagris stängerna blir sylvassa om man suger rätt på dom. Borra ett hål på balkongens tak så får man nog igenom ett rep.

Vad skulle hända om jag slog stenhårt med knytnäven i stora klockan. 

Tänk om jag skulle överdosa, vad skulle hända med gimli

Det finns ståltråd i luvan på tomtedekoren, undrar om jag skulle kunna pressa igenom den i armen utan o gå emot en muskel, led, ven eller ben.

Gott om knivar finna det ju med här hemma. 

Salt o is är väl effektiv för kemisk brännskada

Varför.. 

troligtvis så behöver jag endast öka min dos. Men jag är rädd. 

Jag vet att mina tankar är ofarliga, endast obehagliga, något skrämmande, att jag ska avdramatisera dom när jag kommer på mig själv i dom. Jag ska slänga de jävla tankarna i soptunnan! Dom vill jag inte ha att göra med.

Att mitt huvud tycker livet är ovärt att leva om jag inte kan få barn och hänga mig själv.

-släng i soptunnan!

Att när jag mår som sämst borde jag ta sönder en rakhyvel och visa mina armar nya mönster.

- släng i soptunnan!!

Att mitt huvud tycker jag borde skriva ett självmordsbrev bara ut i fall att..

- släng i soptunnan!!

Att jag knappt kan vara omkring människor i interaktivt sammanhang utan att decka 10 min efter och sova över 12h av utmattning.

- vilket resulterar til motsvarande dygn blir att dygna pga instängd och utvilad. Dvs för mycket energi?!

Att min hjärna tycker det är en bra ide att överanalysera ALLT folk säger till mig. Vilket slutar med att jag blir paranoid och hatar mig själv ännu mera.!!

-släng!!

Jag har tabletter jag fått av läkare, många tabletter. 

Många o ta vid behov, vissa att ta som motverkan för biverkningar av andra tabletter.

Så många att jag kan alla namn utantill med gram antal och är livrädd för o ta fel.

Jag vågar knappt använda mina tabletter.

Tänk om läkare anser att jag är läkemedelsmissbrukare, jag som är rädd för att ta tabletter..

Tänk om dom inte skulle tro på mig. 

Jävla tankar!!

Är livet värt o leva med smärta varje dag

Är livet värt o leva utan en kär vid sin sida

Är livet värt o leva om jag inte kan bilda familj

Är livet värt o leva när min kropp får mig att må piss

Är livet värt o leva om varje dag man ska leva på medicin

Enkelt nog. 

JA! Jag skiter fullständigt i dig! Du din fuling som gömmer dig som en skugga i mitt sinne o talar hemska ord till mig! Jag tycker mitt liv är värt att leva, pga alla underbara människor jag har i mitt liv! 

Mitt liv har inte tidigare värderats på mina egna behov, varför ska jag avsluta det för själviska själ! 

Nej, jag kämpar emot, för jag vill göra andra glada, inte ledsna! Jag ger folk glädje och trygghet. En axel att gråta ut på. Och det betyder mycket för mig! Att ha någons tillit så pass stark att de vänder sig till mig för råd o hjälp o stöd.! 

Långt inlägg, men behöver skriva av mig ifrån denna inre debatt som går i loop. 

New job, was fine, sucks now.. gonna quit

Travel back home!

Finding a new job, sucks but worth in the end

Try to start a carrier as naildesigner

Faan få se hu detta går

Jag är en krigare, jag kämpar för min egna kropp, min egna vilja, mina egna tankar!

Jag har skaffat mig en image i mitt huvud, men nu ska jag bara visa att jag kan bli den person jag vill vara!

Jag är en erövrare över mig själv, jag ska ta kontroll över mig själv och mitt liv!

Visa mig själv mer respekt

Göra mitt yttersta för mig själv

Men inte glömma vem jag är och har varit

För dom är båda samma person.

Visst är det sant, ibland tappar man kontrollen, men jag försöker lära mig själv att inte lägga energin på det, utan acceptera den, bli vän med den, för den kommer alltid finnas där

Men jag kommer ge den mindre uppmärksamhet, för det är JAG som bestämmer!

 Igår fick jag reda på att jag har GAD också.. dessa två på varandra är ingen trevlig combo.. det förklarade iaf psykiatrikern lite om. Men det ska bearbetas nu!  Nu jäklar ska de bli ändringar här i livet! 

GAD = General Anxiety Disorder, aka Generell ångest syndrom 

Idag ligger jag på 102,8Kg

-6kg 

Jag är faktiskt glad över detta, fasten jag kanske inte borde pga omständigheterna.. men det gör inget för mig. 

Men tänk om.. bara om.. jag faktiskt lyssnar på mig själv i detta. Den dåliga sidan är inbjudande.

Jag njuter av detta även om jag finner det jobbigt. 

Jag förnekar i person att detta är självförvållande. Men i själva verket är det nog de. Och jag vill göra det. Inte vill som att jag vill ha en ätstörning. Men för nu, så är detta ett snabbt och effektivt alternativ för mig att gå ner i vikt.. o kanske blir snygg.

Visst är jag rädd för att folk ska höra mig o veta vad jag håller på med. Men jag vill nog inte förneka att jag gör det för mig. Även om det inte var därför det eskalerade till en början. Det hela är pga min kropp som har något funktionsfel.  Men jag är inte arg. Nästan stolt faktiskt. Inte över vad jag gör med min kropp men vad jag gör för den. 

Jag känner mig lättare i vardagen. Inget som tynger mig, 

Känner mig äcklad av att veta att jag har mat i magen i längre tid.. 

men jag tar tag i det på mitt egna sätt, jag äter ju ändå! Jag äter bara mindre om jag inte lyckas vara i närheten av en ljudtät toa..

Jag är glad, för det är bättre.

Jag har inga panik eller ångest attacker längre.

Jag är glad, för jag väljer vad jag själv vill.

Jag äter inte längre extra tillskott av hormoner.

Jag är glad, för jag fick nyligen nyheten om att jag med säkerhet ska bli stort syskon.

Jag äter oftast mina måltider som jag borde.

Jag är glad, jag går ner i vikt...

Jag struntar i att bromsa mina reflexer.

Jag är glad, för jag lyssnar på min kropp.

Jag har mer energi.

Jag är glad, för jag har gimli

Jag har inte hittat någon för mig än.

Jag är glad, för jag försöker hitta naturligare vägar till att slippa smärtorna.

Jag får dock inte bort depressionen och ångesten.

Jag är glad, för jag får min ensam tid

Jag kan inte vara ensam.

Jag går iväg, för att vara ensam, ensam med de tankar jag hatar som mest, känner mig så illa, men jag kan inte se någon i detta stadiet, men ack! Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha någon där! Någon som känner mig, känner till alla mina känslor, försöker förstå mig, älskar mig, bryr sig om mig. 

Samtidigt. Kommer någon nära mig i det stadiet springer jag. För inte kan jag möjligen visa mina känslor för någon! Inte ens någon person jag gråtit framför. 

Det skär i mig. Det river i mitt hjärta. Det river upp alla mina känslor och instinkter. 

Hur ska jag någonsin kunna finna någon som orkar hantera mig. Då jag kräver så mycket emotionell hjälp i dagliga livet. Men jag kräver också sådan sjuk ensamtid så det kan gå åt helvete. 

Varför är det såhär. Jag hatar det.

Jag har fått reda på att man kan träna en hund till att bli endometrios service hund! Vilket kan underlätta mycket! 

Dock inget jag kan förhasta mig djupare in i vid detta läget. Men något jag kan utbilda mig själv i till en början. 

Vill ju också skaffa hund i framtiden, då kan jag ju se till att utbilda den framtida hunden också, självklart kostar det, och ja sjujävlar va de e dyrt.. så ekonomi måste först stå på topp!

Men i nuläget så funkar det hyfsat med anti stress ifrån gimli som verkar känna av det utav någon anledning.. ska försöka kolla vidare om de går o utbilda katter något 🙈

Behöver verkligen hjälp i vardagen, mentalt/psykiskt och ibland fysiskt, och varför då inte lite extra av gimli eller framtida hund. 

Stora funderingar med stora beslut.

Det finns ju så mycket mer än bara smärtan som är en effekt av endometriosen. 

Så varför inte? 

If you leave the cat alone, it will come to you

Vad kan jag svara mer än att jag är okej?

Ja jag är helt förstörd inuti, men jag har ingen konkret anledning.

 

Om du frågar mig, hur jag mår? 

Vad kan jag säga mer än okej, jag har ingen orsak till varför jag mår som jag gör.

DET som orsakar mina känslor är min tillgång av hormoner.

Men hur ska jag svara när jag inte ens vill erkänna för mig själv hur jag mår. 

Jag vill INTE känna såhär, Jag vill inte tänka de där tankarna. 

Jag vill inte må dåligt. 

 

Men, jag mår hellre psykiskt dåligt är fysiskt?

Är det sjukt?

 

Jag väljer att hellre hamna i flera deprissiva lägen av ingen orsak, 

framför att behöva ha en extreem, spikande, piskande, vispande, huggande smärta med svimmnings anfall, illamående och kräkningar, synbortfall, feberfrossa, obalans i min tarmflora, etc. Listan är kanske inte super lång, men det är tillräckligt med anledningar för mig att säga stopp.

 

Det finns såklart fördelar att veta att man faktiskt har en sjukdom. Man kan ju då ta tag i de anledningar  och orsaker till varför kroppen ballat ur total i tidigare lägen. 

Det har sina följder av priser. Men det är det värt i slutändan.

 

Jag önskar väl att jag hade de "så lätt" som jag hade innan, med att inte bry sig om något mer än att man var allergisk mot pencillin. 

Att bokstavligen INGET var fel på en så man kunde göra precis vad man ville.

Den enda nackdelen jag hade då var att jag var sjuk 1-2veckor i månaden.. 

 

I puberteten gick jag ifrån att vara tjejen som iprincip ALDRIG var sjuk mer än kanske 3 gånger om året till att vara sjuk varje gång jag fick min oregelbundna mens.

Och det var inte bara en till två dagar i veckan, det var allt ifrån 3-5 dagar beroende på om jag trodde livmodern skulle vara snäll mot mig eller inte.

 

Att jag i dagens läge går på sjuka mängder av hormoner är "något jag helt enkelt får räkna med" Enligt min endometrios läkare så är ett hormon fritt alternativ, INGET ALTERNATIV. Jag kommer inte kunna välja ett smärtfritt och hormonfritt liv tillsammans. 

Jag måste välja antingen eller.

Så i detta läget har jag

Hormon spiral + P-piller = för att lyckas bli av med mensen.

Men smärtan slutar inte för det. Det tar ÅR för livmodern att vänja sig vid spiralen korrekt, och innan dess så måste jag leva med en mindre smärta i alla fall, vid ägglossnings perioder.

Detta förvärrar även saker i privatlivet.

Min kropp i sig Omvandlar olika saker jag äter till antingen smärtstärkande, eller extra östrogen ( dvs hormoner) m.m.

 

Jag menar inte att klaga, jag är faktiskt glad ändå över att jag slipper den där smärtan i nuläget. Dock känner jag att det kan vara bra för andra att förstå. Det är såhär jag, en av många med endometrios, har det.