anotherordinarygirl

Det är den där känslan.

Den där hemska bittra bitterheten i mitt inre.

Jag försöker och försöker, mitt allra bästa. Alltid. Men det går inte att stänga ute den längre än ett litet tag.

Det är som en åtrå, en lust, en synd. Känslan kryper och krälar efter mig, destu mer jag stretar emot. Ju mera kommer den närmare och närmare. 

Jag vill påstå att det inte borde finnas en anledning till att den kommer. 

Det finns sällan en konkret faktor till varför den fångar mig.

Jag antar väl att de bara är tiden som kommer ikapp mig med mitt inre. 

Jag kan inte hantera den, ännu mindre försöka förstå den. 

Att må illa, inte nödvändigt vis på mig själv över utseende eller hur jag beteér mig. 

Men må illa över den känslan jag inte får bort. Den som gnager sig fast på mitt hjärta.

Den spänner fast sig som en varelse ifrån ALIEN inpå mitt hjärta och vägrar släppa taget förrens jag ger upp om livet. 

Processen är inte lindrig heller. 

Medans den krälar efter mig så bara skrattar jag åt dess existens, den ska ej finnas i mitt liv. 

Men ju mer jag försöker ignorera den, destu mer så kommer den närmre. 

Jag ger tillslut vika. Jag låter den sätta sig på min axel, den viskar till mig om allt de jag vet, som jag mest av allt vill glömma. Den viskar det med åtrå, och som en drogmissbrukare så faller jag dit. 

Det går inte tillslut och göra någon form av motstånd. Jag bara måste få smaka på det, lite granna.

Denna ljuva mörker, den smakar lite bittert, men ack så beroende framkallande.

Bitterheten smakar nästan ljuvt och saftigt när det jämförs med all de negativa.

Och väl här kommer alla de dåliga vanorna att ta fart.

 

Steg 1. Ignorans, ta en cigg, de kommer gå över.

Steg 2. Åtrån, smak för mera, Ta bara en drink till, det skadar inte

Steg 3. Inbillning, Kommer du ihåg de där sakerna som ärrat dig? Du mår fortfarande piss!

Steg 4. Mata dig själv. Du vet att du vill lyssna på den där super deprissiva listan. GÖ DET

Steg 5. Hoppa. Vad har du att förlora? Hoppa ner och känns den, kraften av mörker.

Steg 6. Självömkan, fan vad du har lätt att tycka synd om dig själv. Mer!

Steg 7. Ge upp. Du sitter där, Full som satan, luktar äckligt efter alla ciggaretter, och gråter ögonen ur dig till depp musik. Vilket liv.

 

Jag är sällan ärlig mot mig själv, men jag försöker. 

Men till vilken nytta. 

Jag försöker vara majoriteten till lags, men vad får jag tillbaka?

Jag HAR TUR, jag känner sånna underbara människor i mitt liv. 

Som alltid finns där och supportar mig! Jag är nog världens lyckligaste människa för det.

Men

Det täcker inte över det mörka hål som skapas i mitt hjärta efter att det har fäst sig så tight.

Jag vet sällan hur jag tar mig ur de tankar och energier som påverkar mig så mycket.

Jag må kylla det på min sjukdom som ger mig ökade hormoner, + min hormon spiral + mina hormon p-piller. 

Men Jag ska kunna vinna över detta mörker!

Jag måste kämpa mig igenom dessa dagar jag mår som sämst.

Det får vara dagar jag behöver sitta ensam i bilen och förstöra mitt smink totalt över allt och ingenting, helt oväntat.

Men jag kämpar, kämpar såå FUCKING HÅRT!

Och jag hatar att säga det, för jag vet att andra folk har det självklart värre än mig. 

Faan, inte fan kan jag hjälpa att jag mår piss ibland. Och jag KAN INTE kontrollera det. 

Jag HAR TUR som har förstående vänner. Men ibland ifrågarsätter jag ifall de faktiskt förstår varför jag må vara dryg eller bara riktigt dåligt på och vara en bra vän.

 

Men varför.

Varför är det såhär. Jag är så rädd

rädd för mig själv och min framtid.

Hur ska jag någonsin kunna hitta någon som accepterar mig för både min bra och min värsta sida.

Jag är en sådan satans gnällig kärring så fort jag får tala ut. 

Jag övertänker ju förmycket. 

Jag får inte fokusera för mycket på att de jag gör för andra ska kunna va något negativt mot mig själv.

 

FAN, jag vill skriva hur mycket som helst om hur jag hatar vissa personer och av vilka anledningar. Men som om jag hade varit en flicka med kronisk stockholkmsyndrom så tar jag alltid de andras perspektiv och sida som den rätta.

Inte kan andra göra något dumt med avsikt. 

Alla gör sitt bästa med och vara snälla och ärliga här i livet. 

Vad gör jag med mitt liv?

 

Den som ler mest har störst sorg i sitt hjärta.

Men det är ingen tävling om vem som haft det värst i sitt liv eller uppväxt. tvärtom så behöver det inte betyda ett skit över hur man mår i sin ensamhet. 

 

Jag arbetar stenhårt med mig själv, men ack var svårt det är. Men jag kan känna hur min karma blir bara bättre och bättre. Ändå så kommer denna känslan återigen. Jag hade hoppats på att slippa den.

Men det kan jag inte. 

Det skulle självklart vara kul och kylla ifrån sig på saker läkare säger är helt normalt i mitt läge.

Men så normalt känns det inte.