anotherordinarygirl

Efter studenten ska jag ********* och då ska jag ********
jag kommer vara såå ****** . Mitt liv kommer vara precis så som *******


Fy fan vad jag hatar framtiden, men samtidigt älskar den något extremt <3
Känner att jag är rätt korkad på en viss längd, men det löser sig som flickan sa och sket i vasken.

vad håller du på med? förstår du inte vad du gör?
har du någon känsla för moral i kroppen?


tänk på vad du gör.


Det roliga är att man precis har haft genomgång av etik och moral i filosofi klassen, är den enda som säger emot de andra i vissa stånd punkter.

om man bara kunde ända på saker, låta tiden gå snabbare.
längtan skulle vara kortare men glädjen oändlig <3

jag har sådan lust till o dumpa allt..
strunta i känslor, skrika saker jag sedan kommer ångra.
vara ärlig på den nivån så att ingen kommer tycka jag är en bra människa längre.
Börja hata på allt o alla.
stänga inne mig själv ett tagg.
hålla mig borta ifrån de som .........
jag vet inte riktigt varför längre.
Kommer antagligen ge upp.
..
kanske borde försöka hitta de jag söker för en gångs skull.
Börja leva mitt liv så som jag vill ha det!
Intala mig själv att jag kan göra så mycket mer än jag tror.
göra det mest dummaste men smartaste jag skulle kunna göra.
kanske även tänka på mig själv.
..
Men det känns som att tiden rinner iväg...
och all typ av brist ligger jag på.
energi
pengar
jobb
utbildning
ork
fokus
orientering
kunskap
allmänbildning
passion
ambition
.
Men men..
Must Love Life (for now)

Kommer ihåg när jag skapade min allra första blogg, FYI så är detta kanske min tredje blogg/försök.
Jag kommer ihåg att jag först skapade de för att kunna skriva av mig på hur jag mådde.
Minns även hur jag försökte mitt yttersta till att verka någolunda intressant för "läsarna" (de var inga läsare)..

Jag minns hur kanske bara några månader efter mitt försök med dubbelblogg (delad blogg med en kompis) som tyvärr inte höll längre än kanske 3-4 månader xD Så gav jag mig på den gamla bloggen, men då hade flera vänner börjat läsa den och jag kunde inte skriva fritt. Så jag skaffade en "vid sidan om" länk till bloggen som var lösenskyddad som dom inte kunde läsa.
Men jag gav upp om bloggandet efter ett tag och dog bort bloggen helt.

Efter ett tag i mitt djupa glottande i Manga böcker och Anime serier så läste jag om en tjej som inte syntes av någon, hon var praktiskt taget osynlig. Det enda hon hade var sin blogg och där var hon helt anonym, och kunde skriva fritt om sitt liv (det var inte så händelserikt på hennes blogg) Men efter ett tag kom det två följare. tror de kallades svarta kaninen och rosa grisen (inte 100%) som i vilket fall kaninen var en possitiv person som kommenterade och grisen var mer negativ emot flickans åsikter. I vilket fall Mangan var UNDERBAR och läsa! vilket inspirerade mig till att öppna upp en blogg på nytt så jag ännu en gång skulle kunna skriva ut alla mina känslor utan att någon jag kände kunde veta.
Men självklart så hoppades jag lite på att några anonyma (främlingar) skulle kunna komma med feedback och sådant, precis som i mangan.
Dock så finns väl ingen sådan tur om man inte är speciellt aktiv bloggare. Så jag är i stort sätt tillbaka på samma track som från början, jag kan inte skriva om precis ALLT jag känner eller vill. Men jag kan skriva tillräckligt för att jag ska må lite bättre ändå.

Med detta menar jag ABSOLUT INTE att ni som känner mig ska sluta läsa. ville bara dra upp om hur jag minns allt, och att jag faktiskt kommer ihåg varför jag skapade bloggen från första början.

alltså, borde man vara ärlig mot alla man känner?
jag menar att folk vet att jag är Pansexuell vet bara några, för jag säger för enkelhetens skull till folk att jag är Bisexuell, men ändå så finns det rätt många som inte ens vet om det, utan som faktiskt tror att jag är Heterosexuell.
ett exempel är min pappa.
Min pappa är en homofob i högsta grad, allt som har med bögar, lebbar, eller bi personer är bara fel och det är fel på dom personerna.
som exempel så har en av mina äldre kusiner (alla tjejer) varit ihop med en tjej, och när de för blev ihop var kommentarerna "Uscha det är bara fel, nä tror inte på det där med att man är kär i samma kön. Hoppas hon kommer inse vad hon gör fel"
och senare gjorde de slut, då var kommentaren
"gud vilken tur att hon kommit till sitt sinnes fulla bruk, man kan inte vara lesbisk eller bög "
.
därav vill jag inte berätta för min pappa. inte på grund av att han rå dissade det, men just grunden till att han inte tror på det, vilket leder till att han inte skulle tro mig om jag sa något.

Jag berättade för min mamma och hennes man för bara några månader sedan och dom är relativt accepterande med vissa saker med har alltid haft svårt för och tro mig. Jag drog först "Bi" för dom men efter tag drog at ut det till "Pan" och förklarade det. Men efter ett längre samtal utan " tror du bara är nyfiken" till "tror inte du kan se dig själv i skapande av en familj med en tjej" så jag lyckades tillslut övertyga dom och de säger numera (om jag är singel) när jag får sms. "är det en ny kille.... Eller tjej?!"

så de planet är lugnt. men de morsan inte vet dock är att jag har haft intim relation med tjejer. Och då såklart vet allra minst farsgubben.

men då är också min fråga, måste man berätta det för alla? måste jag säga till var tjej eller kille "hey jag är Bi"eller kan man skamlöst gå runt med en typ av hemlighet som inte är allt för hemlig?