anotherordinarygirl

alltså, borde man vara ärlig mot alla man känner?
jag menar att folk vet att jag är Pansexuell vet bara några, för jag säger för enkelhetens skull till folk att jag är Bisexuell, men ändå så finns det rätt många som inte ens vet om det, utan som faktiskt tror att jag är Heterosexuell.
ett exempel är min pappa.
Min pappa är en homofob i högsta grad, allt som har med bögar, lebbar, eller bi personer är bara fel och det är fel på dom personerna.
som exempel så har en av mina äldre kusiner (alla tjejer) varit ihop med en tjej, och när de för blev ihop var kommentarerna "Uscha det är bara fel, nä tror inte på det där med att man är kär i samma kön. Hoppas hon kommer inse vad hon gör fel"
och senare gjorde de slut, då var kommentaren
"gud vilken tur att hon kommit till sitt sinnes fulla bruk, man kan inte vara lesbisk eller bög "
.
därav vill jag inte berätta för min pappa. inte på grund av att han rå dissade det, men just grunden till att han inte tror på det, vilket leder till att han inte skulle tro mig om jag sa något.

Jag berättade för min mamma och hennes man för bara några månader sedan och dom är relativt accepterande med vissa saker med har alltid haft svårt för och tro mig. Jag drog först "Bi" för dom men efter tag drog at ut det till "Pan" och förklarade det. Men efter ett längre samtal utan " tror du bara är nyfiken" till "tror inte du kan se dig själv i skapande av en familj med en tjej" så jag lyckades tillslut övertyga dom och de säger numera (om jag är singel) när jag får sms. "är det en ny kille.... Eller tjej?!"

så de planet är lugnt. men de morsan inte vet dock är att jag har haft intim relation med tjejer. Och då såklart vet allra minst farsgubben.

men då är också min fråga, måste man berätta det för alla? måste jag säga till var tjej eller kille "hey jag är Bi"eller kan man skamlöst gå runt med en typ av hemlighet som inte är allt för hemlig?