anotherordinarygirl

Jag vill inte prata mer om kärleks relationer i denna stund. Känner attt jag har kommit loss ifrån mina problem och vill istället fokusera på mig själv. 

Men det är bara frågan hur bra de egentligen är..

 

De senaste dagarna,.. Nej. Veckorna, så har jag antinge sovit riktigt oroligt, så som drömt om något som ska ha stressat upp mig så himla mycket i psyket att jag fortfarande är stressad när jag vaknar. Vissa nätter har jag bara dygnat på för något i mig vill inte tillåta mig och sova, alls. 

Det blir heller inte bättre av att jag mer eller mindre halv konstant hör Freakin röster överallt. Det låter seriöst som att folk håller konversationer i huset, i köket, korridoren, eller utanför dörren, När jag är ENSAM hemma. Och vissa gånger när jag varit nära på och somna så är det alltid någon enskilld röst som desperat ropar mitt namn, som ett typ av rop på hjälp.

 

Jag har tyvärr även börjat och hallucinera massor med rörelser och skepnader, inget direkt läskigt, men mest jumpscare aktigt som typ, när jag är ute o kör så ser det ut som att de håller på och springer djur över vägen så snabbt att jag inte märker de förrens försent, ( fast det händer inte) och så slutar jag lita på vad jag ser framför mig.

 

Något som irriterar mig och utmattar mig mest när jag är över trött, är alla mina tankar kring mitt liv.

Det känns som att jag spenderar så mycket av min tid till att gå runt med en så positiv inställning som möjligt till verkligen allt och alla. Men till vilken nytta? Majoriteten av gångerna får jag bara en bitchslap av negativitet om hur min kanske humoristiskt positiva sak jag sagt bör sänkas till grunden. 

Jag försöker ALLTID mitt bästa för att få alla att må bra omkring mig, att känna sig älskade! Men jag räcker inte till för alla.. Och då känner jag mig kass för att inte kunnat vara där för dom som kanske hade behövt mig som mest.

 

Men sen tänker jag även på, vad det är för fel på mig. Jag har aldrig varit just en persons bästis som man alltid skriver med var till varannan dag. Jag har istället varit den som är social med alla så gott det går och grupper skapas och man placeras men jag är sällan någons första val, utan vanligen blir de så att jag kanske är andra handsval eller tredjehand. Och hur mycket jag än vill säga att det inte stör mig, så gör det ändå de, inte för att jag inte är först, men vad för anledning om mig gör att jag sällan än första valet. Är det för att jag e mindre snygg? är det för att jag inte kan roligt kaxa som många populära? Är det för att jag förlänge brukade svansa ist för och ta egna steg?

 

I vilket fall. Jag vill inte att någon person som än läser bloggen ska tycka synd om mig på något vis eller någonsin dra upp detta. Jag har bara riktigt dåliga dagar, veckor, snart månad.

Men som tur väl e är de ju inte ett dåligt liv för det <3