anotherordinarygirl

Jag har varit alldeles för dum!

Jag har inte lyssnat på mig själv tillräckligt!
Jag har lyssnat mest av vad andra sagt, tycker och tänker! Och sedan handlat där efter!

Nu när jag ha fått handla efter mina egna åsikter och tankar, så ska göra de jag tror mig är bäst!

Jag dumpade jacob, för något kändes fel, så jag var dum nog och drog bara upp allt som gick fel till andra omkring mig, vilket ledde till att de omkring mer eller mindre föreslog att jag skulle göra mig fri ifrån allt som var fel, för jag måste tänka på mig själv.

Men NU när jag väl tänker på mig själv. Jag är kär och jag älskar jacob ännu, även efter o gått igenom allt dåligt som hänt och även pratat ut om ALLT till honom. Så faller alla pusselbitar på plats.

Pga allt som hänt nu så har vi inte haft någon tid knappt till och prata.
Och jag känner att den gnista som var borta kommit tillbaka, men det enda som var fel var att jag gick runt och tryckte själv på all information jag borde talat ut om med jacob.

Så jag tänker faktiskt ta och ge det en till chans!

Jag är nöjd med och vara tsm med honom för jag älskar honom.

Och är de så att saker skiter sig värre i framtiden, ja då blir de väl så.

Men nu, nu tänker jag för första gången på ett bra tag SKITA I vad folk tycker och tänker om mina val.
Jag ska vara glad, och det är jag med Jacob. Men det gäller också ifrån mig o kunna prata ut med honom riktigt. Och han har även insett ett par saker han bör bättra sig på också!

Så nu är de bara till o se hur saker och ting går.

De är då maken på fräckhet!

Jag vet inte om jag så mycket tidigare snackat om min mormor, men nu kommer de mer iaf.
Mormor, älskar dig för du är min mormor. Men du är OMÖJLIG o tass med!

Man ska slava runt på dig, hjälpa dig ständigt, dina åsikter ska vara lag annars är de fel. Säger man emot dig eller fnissar till lite för att du kan vara så envis o bestämd så blir du sur o arg o hotar med o gå.

Du tror dig känna varenda människa, då du tror alla är som du. Vilket får dig o tro att du är en svår bok o läsa, men du är så öppen så de sjunger om att!

ex IDAG. Du och moster o morfar ska åka o shoppa o jag stannar hemma med barnen i Göteborg. Det är helt okej med mig!
Du går till mig för o säga att ni ska åka, o jag sitter vid datorn o du frågar ifrån ingenstanns om jag e sur. Jag svarar ärligt nej. För jag har ingen anledning till o va det!
Det jag hör ca 1 min efter är hur du sedan går till min moster o säger att jag är förbannad för att ni ska åka och jag blir ensam själv här.
Jag ropar lätt uppåt att det inte stämmer, men du FORTSÄTTER babbla om det..
Förlåt mig för o vara en ärlig och väluppfostrad människa som kan vara själv? bara för att du inte tycker om o va själv.

Detta är de lägsta jag har varit med om ifrån dig!

Och under hela min uppväxt är du den som hackat mest på mig om att jag ska gå ner i vikt och du tror dig veta om vad som är bäst för mig med vad jag ska äta o vilka produkter av olika slag jag ska köpa.

SLUTA
Jag pallar faktiskt inte längre!
Hur kan de komma sig att en 20 åring är mer mogen än en snart 60 åring.. Detta får mig o må illa nästan.

jag tog steget.

och nu, vill jag som trollkarlens assistent bara försvinna.

Jag vet vad jag vill.
Jag tror det iaf.

Men varför har jag en sådan svaghet för andras tycke?
det skadar ju bara mig själv.

men tiden tickar, och jag har inte all tid i världen på att dra ut mitt försöka bli lycklig.
Men hur vet jag om jag blir lycklig efter?

i guess i'll just wait and find out..
soon enough.
Jag behöver bara samla mig själv och förbereda mig mentalt. Tills den dagen jag vågar säga det.

Lite som rapunzel sjunger om i trassel, när ska mitt liv börja?

Jag är 20 och bor återigen hemma hos min mor. Inte stolt, men det är läget.
Visst jag får självklart bo med min pojkvän vilket är fine by all means!
Men.. Jag är ung, och dum, precis som man ska vara, jag ska lära mig mina misstag, och det gör jag, sakta men säkert. Detta leder ofta till de livet man kommer leva, sen finns det guidelines på vägen man kan välja och följa.
Det enda är att i nuläget så känns det mycket som att jag inte får gå efter mina egna fotsteg, eller i min egna takt.



För att få utvecklas ska man självklart utmana sig själv lite, men när famlj och bekanta vill ge lite hjälp (ge en lite knuff) på vägen dit, så blir det så mycket hjälp (knuffar) ifrån kanske, en mamma, en pappa, en mor eller far förälder, föräldrar syskon, vänner.
Detta blir ganska så många.. så pass många att man kan fastna (trilla) istället och blir rädd. Rädd för att ta ett till steg, för att man vet att vid nästa steg får man hjälp, eller just en knuff igen.
På grund av alla dessa hjälpmedel (knuffar) så har man inte lärt sig själv hur man tar sig till väga utan man har istället blivit knuffad så många gånger att man inte känner att det är värt och ställa sig upp på benen igen.

Man kan se det som det är, någon som vill hjälpa en annan och vara lite snäll.
Men när blir det för mycket?
jag har försökt och få det o framföras som att hjälpa en unge som vill börja lära sig gå, och någon vill komma och ge den en knuff på vägen så den kan börja lära sig ta steg. Men ungen har inte funnit sin balans än och trillar därför framlänges. Ungen ställer sig upp igen för att försöka gå, för det är vad alla vuxna gör, men när den ska ta ett steg kommer knuffen bakifrån igen. Det är inga hårda knuffar, men det är tillräckligt för att rubba balansen för lilla ungen.
Nu sitter ungen där, kanske ledsen, kanske trött, eller bara rädd. För den vågar inte ta ett till steg för den vet att den bara trillar och får knuffar om den försöker på egen hand.

Lars-Åke, 46 - ( påhittat men hörts av andra )
"Undrar vad som hände med dagens ungdomar, hur kan de ha blivit att många är så lata och inte orkar göra något? Ta eget intiativ? De sitter bara där framför mobilen och datorn om dagarna. Vad är det för liv egentligen."

Jag vet inte. alla är vi olika och ser allt på olika sätt.
detta hur jag ser på det.