When will my life begin?
Lite som rapunzel sjunger om i trassel, när ska mitt liv börja?
Jag är 20 och bor återigen hemma hos min mor. Inte stolt, men det är läget.
Visst jag får självklart bo med min pojkvän vilket är fine by all means!
Men.. Jag är ung, och dum, precis som man ska vara, jag ska lära mig mina misstag, och det gör jag, sakta men säkert. Detta leder ofta till de livet man kommer leva, sen finns det guidelines på vägen man kan välja och följa.
Det enda är att i nuläget så känns det mycket som att jag inte får gå efter mina egna fotsteg, eller i min egna takt.
För att få utvecklas ska man självklart utmana sig själv lite, men när famlj och bekanta vill ge lite hjälp (ge en lite knuff) på vägen dit, så blir det så mycket hjälp (knuffar) ifrån kanske, en mamma, en pappa, en mor eller far förälder, föräldrar syskon, vänner.
Detta blir ganska så många.. så pass många att man kan fastna (trilla) istället och blir rädd. Rädd för att ta ett till steg, för att man vet att vid nästa steg får man hjälp, eller just en knuff igen.
På grund av alla dessa hjälpmedel (knuffar) så har man inte lärt sig själv hur man tar sig till väga utan man har istället blivit knuffad så många gånger att man inte känner att det är värt och ställa sig upp på benen igen.
Man kan se det som det är, någon som vill hjälpa en annan och vara lite snäll.
Men när blir det för mycket?
jag har försökt och få det o framföras som att hjälpa en unge som vill börja lära sig gå, och någon vill komma och ge den en knuff på vägen så den kan börja lära sig ta steg. Men ungen har inte funnit sin balans än och trillar därför framlänges. Ungen ställer sig upp igen för att försöka gå, för det är vad alla vuxna gör, men när den ska ta ett steg kommer knuffen bakifrån igen. Det är inga hårda knuffar, men det är tillräckligt för att rubba balansen för lilla ungen.
Nu sitter ungen där, kanske ledsen, kanske trött, eller bara rädd. För den vågar inte ta ett till steg för den vet att den bara trillar och får knuffar om den försöker på egen hand.
Lars-Åke, 46 - ( påhittat men hörts av andra )
"Undrar vad som hände med dagens ungdomar, hur kan de ha blivit att många är så lata och inte orkar göra något? Ta eget intiativ? De sitter bara där framför mobilen och datorn om dagarna. Vad är det för liv egentligen."
Jag vet inte. alla är vi olika och ser allt på olika sätt.
detta hur jag ser på det.
Jag är 20 och bor återigen hemma hos min mor. Inte stolt, men det är läget.
Visst jag får självklart bo med min pojkvän vilket är fine by all means!
Men.. Jag är ung, och dum, precis som man ska vara, jag ska lära mig mina misstag, och det gör jag, sakta men säkert. Detta leder ofta till de livet man kommer leva, sen finns det guidelines på vägen man kan välja och följa.
Det enda är att i nuläget så känns det mycket som att jag inte får gå efter mina egna fotsteg, eller i min egna takt.
För att få utvecklas ska man självklart utmana sig själv lite, men när famlj och bekanta vill ge lite hjälp (ge en lite knuff) på vägen dit, så blir det så mycket hjälp (knuffar) ifrån kanske, en mamma, en pappa, en mor eller far förälder, föräldrar syskon, vänner.
Detta blir ganska så många.. så pass många att man kan fastna (trilla) istället och blir rädd. Rädd för att ta ett till steg, för att man vet att vid nästa steg får man hjälp, eller just en knuff igen.
På grund av alla dessa hjälpmedel (knuffar) så har man inte lärt sig själv hur man tar sig till väga utan man har istället blivit knuffad så många gånger att man inte känner att det är värt och ställa sig upp på benen igen.
Man kan se det som det är, någon som vill hjälpa en annan och vara lite snäll.
Men när blir det för mycket?
jag har försökt och få det o framföras som att hjälpa en unge som vill börja lära sig gå, och någon vill komma och ge den en knuff på vägen så den kan börja lära sig ta steg. Men ungen har inte funnit sin balans än och trillar därför framlänges. Ungen ställer sig upp igen för att försöka gå, för det är vad alla vuxna gör, men när den ska ta ett steg kommer knuffen bakifrån igen. Det är inga hårda knuffar, men det är tillräckligt för att rubba balansen för lilla ungen.
Nu sitter ungen där, kanske ledsen, kanske trött, eller bara rädd. För den vågar inte ta ett till steg för den vet att den bara trillar och får knuffar om den försöker på egen hand.
Lars-Åke, 46 - ( påhittat men hörts av andra )
"Undrar vad som hände med dagens ungdomar, hur kan de ha blivit att många är så lata och inte orkar göra något? Ta eget intiativ? De sitter bara där framför mobilen och datorn om dagarna. Vad är det för liv egentligen."
Jag vet inte. alla är vi olika och ser allt på olika sätt.
detta hur jag ser på det.
Kommentarer
Trackback
