Varför
Det är så svårt ibland.. att bara försöka spela med, låtsas som att allt är fint och okej. Men denna känsla o energi tar över mig. Jag försvinner. Kan inte återfå mig själv förrens de värsta känslorna tagit över. Jag behöver gå iväg, jag MÅSTE vara ifred,
för är jag kvar då förstör jag för alla omkring mig.
Jag går iväg, för att vara ensam, ensam med de tankar jag hatar som mest, känner mig så illa, men jag kan inte se någon i detta stadiet, men ack! Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha någon där! Någon som känner mig, känner till alla mina känslor, försöker
förstå mig, älskar mig, bryr sig om mig.
Samtidigt. Kommer någon nära mig i det stadiet springer jag. För inte kan jag möjligen visa mina känslor för någon! Inte ens någon person jag gråtit framför.
Det skär i mig. Det river i mitt hjärta. Det river upp alla mina känslor och instinkter.
Hur ska jag någonsin kunna finna någon som orkar hantera mig. Då jag kräver så mycket emotionell hjälp i dagliga livet. Men jag kräver också sådan sjuk ensamtid så det kan gå åt helvete.
Varför är det såhär. Jag hatar det.
Kommentarer
Trackback
