anotherordinarygirl

Jag fäller en tår, för det som varit.
Jag fäller en tår, för det som kunnat bli.
Jag fäller en tår, för det som inte blev.
Jag fäller en tår, för de känslor som ej förvunnit.
Jag fäller en tår, för de jag har.
Jag fäller en tår, för det jag inte har.
Jag fäller en tår, för de val jag gjort.

Jag fäller inte längre en tår. Jag lipar. Inte för att jag är olycklig, inte för att jag har problem.
Jag gråter, för jag vet att det jag vill ha inte går att få.
Jag gråter för jag vet att jag kan bli lycklig på det viset jag alltid önskat. Men all lycka kommer med ett pris.
Ett pris jag inte vet om ifall jag är villig nog att betala.

Då kanske jag hellre låter blir och nöjer mig.
För jag kämpar för min framtid hellre än och ge upp bara för något så fånigt som kärlekens förvirring.

Afrodite, kärlekens gud, om det var menat, kunde det inte varit enklare då.
Afrodite, kärlekens gud, om jag hade gjort ett annat val, hade jag inte fällt dessa tårar?
Afrodite, kan du inte svara mig? Eller skickar du bara cupido till och förvirra mig med hans pilar?

Jag är kär, jag är lycklig.
Men känslor försvinner för lätt om de inte var menat, Men varför då, har jag inte förlorat en enda känsla för dig? Och varför känns dessa känslor så äkta. De borde förvunnit kan man tycka.
Jag är kär, jag är lycklig.
Med den jag har mår jag bra, och jag är glad. Vad mer kan man begära?