anotherordinarygirl

Jag kan knappt hantera mig själv, hur ska jag kunna hantera andra?

Jag vill alltid vara där för mina vänner! 

Jag vill alltid kunna hjälpa andra! 

Jag vill alltid ha svaret klart för er alla!

Men ingen kan vara bäst på allt.. 

Medelmåtta är vart jag ligger som högst till varje grad, resterande går käpprätt neråt.

Mitt sinne o förnuft bråkar värre än två tjuriga o envisa åsnor till gamla gubbar!

Jag vet hur mitt liv ser ut i nuvarande perspektiv, jag har kontroll över det. Inget är fel!

Jag bara klarar inte av hur ni era jävla tjurgubbar skriker så intensivt i mitt huvud!

All press ni sätter på varandra byggs på mina axlar, det är mina tankar ni använder er av. Va lite sjysta och håll klaffen. Jag vill inte höra era påståenden och era troenden om saker och ting! 

.

Jag börjar bli galen, jag finner ingen fred i skallen. Ensamheten har varit min bästa vän så länge, och nu tär den på mitt psyke. Varför vill min vän plåga mig? Jag som bara omfamnat den då ingen var där för mig. Men nu så hugger den mig i ryggen som straff för att jag varit hemsk och inte visat tacksamhet de senaste veckorna.. Ensamheten var det bästa. Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta..